Stamning hos vuxna

Om stamningsbehandling för vuxna. Vad gör man och varför? 

En kort historik, om forskning, och personliga erfarenheter av Dr Per Alm

 Skriven 3 november 2019 av Dr. Per Alm (även som pdf)

Innehållsförteckning
– Vad är stamning?
– Stamningens variation?
– Stamning: svårighet att starta talrörelser
– Om behandling av stamning, lite kort historik
– Accept och icke-undvikande
– Taltekniker i ny form
– Psykologiska behandlingar
– McGuire-metoden
– Teknik med så naturligt tal som möjligt? Om mjuk start av meningar
– Principer för taltekniker vid stamning (hos vuxna och ungdomar)
1) Att skapa mer tid för förberedelse av talrörelser
2) Att undvika att muskelreflexerna tar över
3) Att fokusera sin uppmärksamhet
– Använda talteknik jämt?
– Förebyggande talteknik och talteknik “vid behov”
– Olika taltekniker för olika ljud

Om mig

Jag heter Per Alm och är en person som stammar, men som också arbetar med forskning om stamning, och med utbildning av logopeder (vid logopedprogrammet vid Uppsala universitet). Jag skriver det här för att jag tycker det är brist på aktuell information om stamning, avsedd för vuxna som stammar eller deras anhöriga. När man söker information om stamning på nätet är det lätt att hitta påståenden som inte stämmer med vad forskningen kommit fram till. Jag har också intryck att det finns en del som känner sig besvikna på den stamningsbehandling de har mött, och att det diskuteras t.ex. i grupper på Facebook. Jag tycker det är mycket viktigt att höra om erfarenheter från stamningsbehandling, att man lyssnar och tar till sig detta. Men jag tänker också att det kan vara bra att höra lite mer om bakgrunden till sådant som logopeder föreslår, och hur förutsättningarna ser ut.

Jag tror det kan vara bra med en liten historisk tillbakablick, om hur vi kommit dit där vi är idag, och också en översikt om vad stamning är och hur stamning fungerar. Jag kommer här också ta upp en del personliga erfarenheter, som person som stammar. När det gäller talteknikerna så vill jag poängtera att sammanställningen här är min egen variant, hur jag tänker kring detta, och man kan arbeta på många olika sätt. Och när det gäller forskningsresultaten så är en del av det så pass färskt att det inte riktigt hunnit få spridning utanför forskningsvärlden. Det här är ingen forskningsartikel, utan mer en personlig sammanställning av tankar kring stamning och stamningsbehandling.Allra först vill jag säga att det för mig inte är ett mål i sig att man ska sluta stamma, samtidigt som jag vet att stamning kan vara klart opraktiskt, om den hindrar kommunikationen och gör att man känner sig begränsad. 

Vad är stamning?

Kunskapen om stamning har utvecklats fantastiskt mycket under senare år. Man kan inte längre säga att stamning är ett mysterium, samtidigt som det också återstår väldigt mycket tills vi skulle kunna säga att vi har full kunskap. T.ex. är det så att personer som stammar är ganska olika, och det gör att det som passar för en mest känns dumt för en annan. Det är en utmaning för logopeder som arbetar med stamning. Och, även om forskningen gått mycket framåt finns det inga mirakelmetoder. Det forskas t.ex. om stamning kan påverkas av mediciner (jag är själv inblandad i sådan forskning), men för närvarande finns det inga mediciner jag kan rekommendera, och om det kommer i framtiden tror jag det kommer att vara mediciner som passar i vissa fall, t.ex. där man kunnat koppla en viss gen till stamningen.

Genforskare i USA hävdar nu att de hittat gener som förklarar ca 20% av stamningen i världen, men det är fortfarande oklart på vilket sätt de ger stamning. En sak som forskningen visat är att barn som börjar stamma är inte mer blyga, ängsliga eller ledsna än andra barn — faktiskt har studier snarare funnit en liten, liten tendens åt andra hållet, att i genomsnitt skulle barn som börjar stamma vare något lite mindre blyga än barn i genomsnitt. Men på det stora hela visar resultaten klart att barn som börjar stamma på det hela taget är som andra barn – men de får mer avbrott i talflytet ibland. Den talrädsla och oro för att stamma som många stammande ungdomar och vuxna kan känna i vissa situationer är något som kommit av erfarenheter av att stamma, inte så att man är särskilt oroligt lagd och därför börjar stamma, det är viktigt att påpeka. 

Stamningens variation?

En speciell sak med stamning, jämfört med många andra problem, som t.ex. närsynthet, är att symptomen vid stamning kan variera så mycket mellan olika situationer. Ibland flyter talet bra, ibland blir det tvärstopp. Det finns de som hävdar att detta visar att stamningen “bara finns i huvudet”, att det bara är psykologiskt – kan man tala flytande i en situation kan man tala flytande i alla situationer, bara man inte “tänker fel”. Stämmer det argumentet? Är det så att om det är något “fysiskt” så kan man inte ha variation? Tänk t.ex. på om man har en bil med lite läckande isolering på elsystemet, på tändkablarna. Den går jättebra när det är torrt och fint väder, men vägrar starta när det är fuktigt. Vad är orsaken till att den inte startar? På ett sätt kan man säga att det är fukten som är orsaken. Men, å andra sidan är det normalt för bilar att bli utsatta för fukt. Därför verkar det rimligare att säga att det är läckan i tändkablarnas isolering som är orsaken. Det är en typ av orsak som ger just variation i symptomen — ibland startar bilen, ibland inte, beroende på vädret. På samma sätt som man stammar ibland, ibland inte. 

Exemplet ovan visar att också kraftigt varierande symptom kan orsakas av fysiska fel. Man behöver därför vara försiktig före man drar slutsatsen att något är psykologiskt i grunden. Som nämndes här ovan har forskare i USA kopplat ca 20 % av all stamning till vissa gener. Det verkar troligt att dessa gener orsakar stamning genom att påverka förberedelsen av talrörelserna. Som jag tar upp här nedan så verkar det vara så att variationen i stamningen, från stund till stund, påverkas bl.a. av vad man tänker, vad man fokuserar på, etc, men det är inte att man skulle tänka fel som gör att en person stammar medan en annan inte stammar. 

Stamning: svårighet att starta talrörelser

Forskningen visar att stamning är väldigt komplext, vilket avspeglar att hjärnan som styr talet är väldigt komplex. En aspekt man funnit handlar om att personer som stammar har lite nedsatt förberedelse av talmotoriken, före start av tal. “Motorik” betyder ju rörelse, och talet består i grunden av en serie rörelser, med stämbanden, tunga, läppar och annat. Varje rörelse ska starta vid rätt tidpunkt och med lagom styrka. För att åstadkomma det förbereds varje rörelse i hjärnan, under ca en halv sekund eller mer. Denna period kan sägas motsvara att varva upp motorn i en bil före man släpper upp kopplingen och kör iväg. Om man släpper upp kopplingen före motorn kommit igång så kommer bilen att hacka och stanna.

Forskningen tyder på att när personer som stammar säger något flytande så är den motoriska förberedelsen ofta bara ungefär hälften av den hos personer som inte stammar. Och när det blir stamning är förberedelsen ännu lägre. Stamning verkar vara ett “tröskelfenomen”, vilket innebär att förberedelsen för motoriken kan ligga nära tröskeln för avbrott, men så länge den ligger över så uppfattas det som flytande tal av lyssnaren. Men personen själv kan kanske känna att det inte är stabilt, trots att det inte hörs. Först när man passerar tröskeln så blir det hörbar stamning. Här är en liten video som handlar om liknelsen mellan stamning och att varva upp motorn på en bil https://youtu.be/7zfatTP1bIY 

Principen med en tröskel för stamning innebär att personer som stammar kan ligga nära tröskeln för avbrott hela tiden, fast det inte hörs. Små förändringar i situationen, stressnivån, mentalt fokus, hjärnans kemi eller annat kan då vara tillräckliga för att man ska flytta sig från ena sidan av tröskeln till den andra, t.ex. att gå från talflyt till en blockering. Själva avbrotten i talet kan komma i olika former. Ibland verkar det vara så att den muskelrörelse som ska komma, t.ex. i tungan, inte är riktigt förberedd, och att ljuden före därför upprepas tills rörelsen har kommit igång. Ibland är det så att muskelrörelserna blir för starka, för långa, eller felaktiga. Då kan luften blockeras, t.ex. i struphuvudet, i munnen (av tungan), eller genom att läpparna pressas samman. Ibland är blockeringarna “pulserande”, så att luften avbryts gång på gång, och det man hör blir en upprepning av ljud.

En annan variant är att muskeln som öppnar stämbanden fastnar i spänt läge för länge, vilket då gör att luften går rakt igenom struphuvudet utan att skapa någon ton. När man försöker tala före talsystemet är riktigt förberett kan i princip två saker hända: de talrörelser som skulle komma igång kommer inte igång eller är för svaga, så att talet avbryts och upprepas. Eller att felaktiga talrörelser drar igång av misstag, eller okontrollerad muskelspänning i hals eller mun. I kroppen styrs rörelser på olika nivåer, dels med vilja, men också mer som “reflexer”, som händer på en mer automatisk nivå, utan styrning av viljan. Normalt ska reflexerna dämpas före man börjar tala, så att de inte hoppar in och stör. Men vid stamning verkar denna dämpning vara försvagad, så att när styrningen uppifrån är lite nedsatt så kan reflexer hoppa in och ta över. När reflexerna tagit över så upplever man att man tappat kontrollen, man fastnar. 

Hos personer som inte stammar så samarbetar “viljan” (hjärnbarken) smidigt med en del som sitter mitt inne i hjärnan som heter “putamen”, och är en del av “basala ganglierna”. Putamen lär sig till stor del att styra talrörelserna och kan därigenom avlasta hjärnbarken, som kan tänka på annat. Talrörelserna har blivit automatiserade. Det är mycket som tyder på att det är den här automatiseringen av talrörelserna som krånglar vid stamning. Ibland är det en tillfällig övergående fas, ibland kan det vara mer varaktigt och starta en serie av problem. 

Om behandling av stamning, lite kort historik

Accept och icke-undvikande

När jag själv började träffa logoped och vara aktiv i stamningsförening så var det i början på 1980-talet. På den tiden verkade ”accept” och icke-undvikande vara det helt dominerande, både bland logopeder och föreningarna.Grundtanken i icke-undvikandefilosofin var väl i princip att det är rädsla för att stamma som skapar stamningen. Man skulle därför framför allt sluta undvika, man skulle våga göra saker och ting även om man stammade mycket. Att arbeta med flyt-tekniker sågs av många som fel och t.o.m. skadligt, för att det antogs öka undvikandet och därmed stamningsrädslan. Det här var nog en reaktion på den s.k. ”klassiska övningsbehandlingen”, där det t.ex. var mycket andningsövningar som många blivit besvikna på. Icke-undvikandetanken var bra på många sätt, men det som många dock upplevde, och som forskningen sedan pekat på, var att även om man slutat undvika, och i stort sett slutat känna rädsla för stamning, så var ofta själva stamningen kvar ungefär lika mycket. Det var också min erfarenhet. Så på ett sätt var accept-inriktningen klart givande, att många mådde mycket bättre. Men som metod för förbättrat talflyt var det nog inte så effektivt. 

Taltekniker i ny form

Efterhand började diskussionen svänga, lite som en pendel som slår fram och tillbaka. I Australien och USA var det många som arbetade med flyt-tekniker, typ sänkt hastighet och mjukt tal. Man kunde visa ganska bra resultat för många, men med nackdelen att många kände att att det blev ett onaturligt och tråkigt tal. Men det man jobbade för var att man med träningen skulle få ett tal som kändes och lät i princip som vanligt. För en del gick det rätt bra, för andra var det svårare. Jag fick tag på ett kassettband från England, med övningar i ”slow prolonged speech”, alltså i princip att träna på att kontrollera talhastighet och muskelspänning i talet. Jag tränade det på egen hand, ganska intensivt under typ ett halvår, och det är helt klart det som haft störst effekt på mitt talflyt. Jag var inte ute efter att ”sluta stamma”, men jag ville uppnå att stamningen inte hindrar mig, eller inte vara ett stort hinder. Det har varit en lång och gradvis process, men nu tycker jag faktiskt att det är så, att den stamning jag har kvar är inte något påtagligt hinder. Forskningen pekar på att ca 75 % av de som stammar brukar kunna uppnå en ganska stabil förbättring av flytet med sådana tekniker, medan ca 25 % har svårare att få varaktigt flyt med teknikerna. Flyt-teknikerna är absolut inte någon mirakelmetod, och jag tänker att det viktigt att se dem som verktyg för att gradvis få mer möjlighet att påverka talflytet, inte att man har förväntan att de ska ”bota” stamningen, för det gör de nästan aldrig. Det finns de som helt slutar stamma som vuxna, men då skulle jag säga att det mest handlar om tur… Mer om aktuella taltekniker lite längre ner. 

Psykologiska behandlingar

Andra former av psykologiska behandlingar av stamning, psykoterapi, har förstås provats mycket genom historien. Det vanliga resultaten är att psykologiska problem som skamkänslor och talrädsla kan minska, men att talflytet oftast är ganska oförändrat. Att psykologiska problem minskar är förstås jättebra i sig självt, men som just stamningsbehandling har inte psykoterapi visat sig effektiv. 

McGuire-metoden

En särskild variant av talträning är McGuire-metoden, som bygger på kontroll av andningen – kombinerat med intensiv träning för att utsätta sig för talsituationer som är utmanande. Metoden är utvecklad utanför forskningsvärlden, och drivs av personer som stammar. Jag vet att det finns många som har positiva erfarenheter med ökat talflyt, men också de som fått tillfälliga resultat och haft svårt att använda tekniken i vardagen. De som håller i kurserna säger själva att det är en krävande och tuff metod, och det verkar vara en förutsättning att man vill arbeta intensivt med stamningen. När det gäller teorin till metoden, som bl.a. handlar om diafragmas roll vid stamning, så tror jag inte att den stämmer – men metoden kan ha effekt ändå. När det gäller taltekniker för stamning kan man göra på väldigt olika sätt och ändå få effekter. En aspekt jag tänker är viktig är att försöka hitta metoder som inte gör att talet känns och upplevs som alltför onormalt. I princip alla taltekniker påverkar på något sätt hur talet låter, och McGuire-metoden påverkar hur man andas när man talar. 

Teknik med så naturligt tal som möjligt? Om mjuk start av meningar.

Själv tycker jag att principen med mjuk start av meningar är en bra grej, som inte påverkar talets naturlighet särskilt mycket. Att man liksom saktar ner första ljudet eller första stavelsen, för att få en glidande start. Då kanske man inte behöver sakta ner hela meningen. Man kan använda tekniken när man känner att man vill och behöver. Stamningsterapeuten Barry Guitar kallar det ”flexible speech rate”, flexibel talhastighet. På 1990-talet var Guitar en av dem som tydligast argumenterade mot att man måste välja mellan antingen “accept” eller talteknik. Tvärt om är det oftast fördelaktigt att arbeta med stamningen från två håll samtidigt, både med att vara mer öppen om stamningen, att jobba på en mer avspänd attityd till att stamma, och samtidigt arbeta på att få ett bättre talflyt, med mer känsla av att man faktiskt har verktyg för att komma framåt om man fastnar. Jag menar själv att det är en viktig sak, att försöka vända en negativ trend till en positiv, där man upplever att man gradvis börjar våga fler saker, att undvika lite mindre, att känna lite mer kontroll över talet, att må bättre, att göra nya saker. Jag tänker att en sån här förändring behöver få ta tid. Intensivkurser kan vara bra, men jag tänker att liksom vid t.ex. viktminskning handlar det om en lång process över tid. Det är riktningen på förändring som är viktig, inte hur fort det går. 

Vad vill personer som stammar ha?

I Oslo håller logoped Hilda Sønsterud just nu på att avsluta en avhandling om stamningsbehandling. Bl.a. har hon velat ta reda på vad det egentligen är som stammande personer önskar i logopedkontakt? Bra fråga! Hon sammanfattar det i fyra punkter: talflyt, att må bra känslomässigt, att kunna vara aktiv och delaktig, och att förstå sin egen stamning. Det låter rimligt. Det verkar också vara så att dessa aspekter i alla fall delvis hänger samman, så att om man kan börja en god cirkel med förändring så kan situationen underlättas på flera sätt. 

Principer för taltekniker vid stamning (hos vuxna och ungdomar)

Det finns några principer som de flesta taltekniker för stamning bygger på. Alla dessa principer kan ses som sätt att kompensera för de grundläggande svårigheterna med att förbereda talrörelser. Man kan grovt dela upp det i tre delar:
1) Att skapa mer tid för förberedelse av talrörelser.
2) Att undvika att muskelreflexer tar över.
3) Att fokusera sin uppmärksamhet, t.ex. på känslan i munnen eller en rörelse man kan styra.

1) Att skapa mer tid för förberedelse av talrörelser

 Jag tror att de flesta som stammar upplever att tidspress är ett av de största problemen. När man upplever förväntningar från omgivningen att man ska säga något snabbt. T.ex. om man står i en kö, i telefonen, eller när någon frågar “vad sa du” efter man kämpat sig igenom ett ord första gången… Vid tal måste man dels starta i början på meningen, men sen är det ju nya talrörelser hela tiden som ska förberedas. Genom att sänka talhastigheten, så att ljuden blir längre, blir det längre tid mellan varje talrörelse, och därmed mer tid för förberedelse av varje rörelse, mer tid att “varva upp motorn”. Jag tror det är viktigt för många som stammar att kunna ta den tid som de behöver. När man försöker börja tala för snabbt, före man är förberedd, går det ofta fel. 

Vid stamning är det oftast starten av en mening eller en fras som är det svåraste, och som jag skrev här ovanför kan det vara viktigast att ha förlängning av ljuden precis i början, så att det liksom blir en mjuk glidande start på meningen. Det finns de som använder en lång mjuk glidande förlängning av starten som en sorts frivillig stamning – en frivillig förlängning. Det liksom annonserar att man stammar, att lyssnaren kan förvänta sig en del avbrott. Därmed kanske man kan minska pressen på sig själv, t.ex. tidspressen att starta snabbt. Omgivningen kan hjälpa till genom att lämna lite pauser för “turtagning”, alltså att göra det lättare för andra i samtalet att ta ordet. Ofta t.ex. vid fikabord så lämnas väldigt lite pauser, och man kanske avbryter varandra, vilket kan göra det svårt att ta ordet för den som stammar och kanske behöver lite längre “startsträcka”. 

2) Att undvika att muskelreflexerna tar över

Som diskuterats här ovan så verkar det hos personer med stamning vara större risk att ofrivilliga muskelreflexer hoppar in och tar över i talet. Man kan då känna att man tappar kontrollen, och fastnar i en blockering, förlängning eller repetition. Risken att muskelreflexer tar över ökar ju mer man tar i, ju mer man pressar på för att komma framåt. Och risken ökar ju snabbare man försöker starta, och ju snabbare man försöker tala, med hastiga rörelser. När man byggt upp en hög spänningsnivå i musklerna är det svårare att kontrollera rörelserna, och större risk att det går fel.Att starta mjukt ger mer tid för förberedelser, men samtidigt blir det också en start med mindre muskelspänning. Det blir mindre hastiga talrörelser, och lättare att styra så att muskelspänningen inte blir för hög. När man fastnar i stamning i en social situation upplever man ofta tidspress att komma vidare, man upplever att folk förväntar sig det. En naturlig och spontan reaktion är då att försöka skynda sig, och ta i lite mer. Problemet är att det förvärrar det hela, med ökad spänning.

Det är inte lätt att stanna upp och avbryta när man fastnat i en stamning, det kräver träning och är något man kan arbeta med hos logoped. Att träna på att gå emot sina impulser, så när man känner att man fastnat stannar man upp istället för att kämpa sig igenom ordet. Man tar en kort paus, och startar sedan lugnt igen med en mjuk glidande start. Om man tränar det mycket kanske man kan lära sig att liksom “lösa upp” stamningen utan att stanna, bara genom att växla beteende till att släppa spänningen och göra en glidande förlängning av ljuden (detta kallas “stamningsupplösning”). Men det är en ganska avancerad teknik, som kan vara svår särskilt i stressade situationer. Man ska därför inte riktigt förvänta sig att man alltid klarar det. När man tränar på mjuk start kan man prova om det känns lättare om man kopplar starten till en rörelse med handen eller fingrarna. (Att göra startrörelser är något man ibland har avrått ifrån, eftersom man misstänkt att eventuell effekt bara skulle vara tillfällig, och rörelsen sedan bli en del av problemet. Men jag tror det inte riktigt stämmer, och att hand- eller fingerrörelser kan vara ett sätt att underlätta start av talrörelser. (Men om någon upplever att sådana rörelser blir ofrivilliga och ett problem vill jag att ni hör av er.)) 

Det har i historien dock funnits lite olika åsikter om det här med mjuk start. Courtney Stromsta var en forskare och person som stammade, som på 1990-talet inspirerade mig att börja med forskning om stamning. Han menade att personer som stammar bör försöka starta med “schwung”, alltså med viss bestämdhet. Det har inte fått någon större uppmärksamhet, men blir intressant med tanke på forskningen som tyder på att stamning kan uppkomma för att “motorn” för talrörelser inte varvats upp tillräckligt. Kan man göra en start som både är glidande, mjuk, och med bestämdhet/schwung? Det kanske är lite svårt, men är kanske något att sträva efter. Eller, att träna på att kunna variera hur man startar, för att kunna vara flexibel beroende på situationen. Om man t.ex. sitter vid ett fikabord kan det vara bra om man tränat på en teknik som gör att man kan starta ganska snabbt. 

3) Att fokusera sin uppmärksamhet, t.ex. på känslan i munnen eller en rörelse man kan styra

Den kände stamningsbehandlaren Charles Van Riper rekommenderade stammande att gärna fokusera sin uppmärksamhet på känslan i mun och hals, också när de inte stammar. I många fall kan detta bidra till att göra talet stabilare. En aspekt är att fokus där gör det lättare att kontrollera att muskelspänningen inte blir för hög. Jag har kallat detta “känseltal”, vilket innebär att talet kan låta som vanligt, men man talar med ökat mentalt fokus på känslan i munnen eller halsen (fokusera på den del av talapparaten som känns viktigast för dig, t.ex. struphuvudet, tungan, eller läpparna). Det finns också argument från hjärnforskning om varför detta kan vara bra, bl.a. för att uppmärksamhet förbättrar kommunikationen mellan olika delar i hjärnan, och det kan bli stabilare. När man arbetar med t.ex. mjuk start så riktar man automatiskt sin uppmärksamhet mot munnen eller halsen, och då får man det på köpet. I McGuire-metoden riktar man sin uppmärksamhet mot andningen, och mot känslan från bandet man har runt bröstkorgen vid denna träning. 

En annan bra sak med att rikta sin uppmärksamhet på munnen eller annat med koppling till talet är att det blir mindre utrymme för störande tankar… Många som stammar får “katastroftankar” i huvudet när de börjar oroa sig för att stamma – att tänka på allt möjligt som man tror kan hända om man fastnar. Vad andra ska tänka, kan jag byta ut ord, etc. Mycket pekar på att det snarare kan vara störande tankar än störande känslor som kan ha en negativ påverkan på stamningen i stressande talsituationer. 

Använda talteknik jämt?

Om man hittar en talteknik som fungerar, kan man förvänta sig att använda den jämt, så att man i princip slutar stamma? Man kan jämföra användning av talteknik vid stamning med att en person som inte stammar ska tala med en annan dialekt jämt, eller alltid tala lite långsammare än hen brukar. Jag gissar att många klarar det i typ 10 minuter, men att de sen glömmer bort det, eller inte riktigt “orkar” fokusera på det. Vår förmåga att med viljan styra koncentrationen är begränsad, och koncentrationsförmågan blir trött efter ett tag. Det är viktigt att både den som stammar och omgivningen förstår detta, för att ha rimliga förväntningar. Att använda talteknik är inte automatiskt, det är ett verktyg man kan använda för att underlätta talet. Det botar inte stamningen, men kan förhoppningsvis göra det lättare. Och förhoppningsvis blir det lättare efterhand att använda tekniken, med mer träning. 

En annan aspekt är att jag tänker att träning av talteknik bör ske parallellt med ökad öppenhet om stamningen. Man kanske hela sitt liv gjort allt man kunnat för att försöka dölja att man stammar, även om det antagligen inte gått så bra. Man kanske inte talat med sina närmaste, sin chef, sina kollegor och vänner om stamningen. Om man börjar med en ny talteknik så kommer de att höra att något förändrats, och kanske fundera över det. Det är ett väldigt bra tillfälle att passa på att börja tala öppet om stamningen – att berätta att man provar en ny talteknik för att se hur den fungerar.Om man inte tar upp stamningen och tekniken finns dels risken att man använder tekniken för att dölja att man stammar, vilket kan skapa rädsla för att “avslöjas”. Dels kan det göra att man försöker använda taltekniken så lite som möjligt, så att det inte ska höras att man använder en teknik. Då kommer tekniken troligen att fungera dåligt. Så att låta ökad öppenhet om stamningen gå parallellt med talträningen ser jag som en viktig sak. 

Förebyggande talteknik och talteknik “vid behov”

I diskussionen här ovan har jag talat om två olika sätt använda taltekniker. Det ena är förebyggande, alltså att man tränar på tekniken även om man inte stammar. T.ex. med högläsning en stund på morgonen ensam, för att komma “på rätt spår”. När man tränar själv kan man träna med allmänt sänkt talhastighet och extra mjuka starter. Detta kan vara bra även om man har s.k. “dold stamning”, dvs stamning som omgivningen sällan hör, men där den som talar känner att talet inte är stabilt, och man riskerar att fastna.Men man kan också träna på att använda teknik när man känner att man behöver det, i vardagslivet, t.ex. vid start av meningar och att sakta ner och ta det mjukare vid ord som känns svåra, eller om man märker att man är på väg att fastna. 

Olika taltekniker för olika ljud

Man kan säga att det i språket finns två olika typer av ljud, de som kan enkelt kan förlängas och de som är svåra att förlänga. De som är enkelt att förlänga är de flesta ljuden, t.ex. vokaler som a, e, i, o, eller konsonanter som s, f, v, m, n, ng, l, tj. Ljud som är svåra att förlänga är s.k. “klusiler” eller “explosionsljud”, dvs p, t, k, b, d, g. Dessa ljud bildas genom att man kort blockerar luftflödet med läpparna (p, b) eller med tungan (t, k, d, g) och sedan släpper ut luften med en liten puff. Ljud som kan förlängas kan man ju dra ut på och göra glidande. När det gäller klusilerna blir främst en fråga om att inte ha för hårda kontakter mellan läpparna eller mellan tungan och gommen, att göra rörelserna lätt och mjukt, utan hög muskelspänning. 

Avslutning

Ja, det var lite om stamning. Arbetet med att förstå stamning och utveckla metoder för stamning fortgår runt om i världen. Sverige är en aktiv del i det. Vi kan förvänta oss en hel del ny kunskap under kommande år, samtidigt som det redan idag finns kunskap som är användbar. 

Per Alm
(per.alm@neuro.uu.se)