Skenande tal

Stamning och skenande tal – lika men ändå olika

Då det är vanligt att skenande tal förekommer i kombination med andra diagnoser som t ex stamning, och då vi möter en del av samma utmaningar, är du varmt välkommen som medlem hos oss.

Har du skenande tal? I broschyren från logopedmottagningarna inom Stockholms läns sjukvårdsområde står följande: ”Skenande tal kan beskrivas som en talrytmstörning som kan inverka negativt på kommunikationen och göra talaren svår att förstå.” Skenande tal behandlas av logopeder, så vill du ha hjälp eller veta mer, ta kontakt med en logoped i din närhet. Broschyren går att se och ladda ner från SLLs hemsida.
 
Det finns även en (fristående) Facebook grupp för dig med skenande tal.


Lyssna på denna podcast om skenande tal där Daniele Rossi intervjuar författaren till boken ”Too fast for words”, Rutger Wilhelm.
 
Lyssna även på en rolig och intressant intervju om skenande tal och mycket därtill, där Joseph Dewey intervjuar norska Ciel Udbjørg. Intervjun går att se via länken YouTube. (Ett trevligt samtal går över till att prata om skenande tal från 34:40 min, på engelska.)

Många som stammar har även skenande tal. Många logopeder som arbetar med stamning, arbetar även med skenande tal. 2018 anordnades den första gemensamma världskongressen för stamning och skenande tal. Det norska stamningsförbundet har inkluderat skenande tal i sin verksamhet. Även Stamningsförbundet får ibland frågor från personer med skenande tal och förbundet har haft en ordförande med skenande tal.

Är det dags för Stamningsförbundet att vidga sin verksamhet och även arbeta för personer med skenande tal? Skulle det leda till att få ett medlemsantal som kommer upp i 1000 medlemmar, något som Socialstyrelsen har nämnt som eventuellt kommande krav för att få statsbidrag, eller tappar vi då för mycket fokus på stamning? 

Denna fråga har diskuterats inom förbundsstyrelsen och det finns lika mycket som talar för ett ja, som för ett nej, så vi vill gärna veta vad du tycker. Vi har skapat en omröstning som vi hoppas du vill delta i. Vill du kommentera frågan ytterligare, hör av dig till oss med din åsikt.

Insändare i Nyhetsbladet Juni 2020: Skenande tal

”Jag pratar inte fort. Det är du som hör långsamt.” 

Under hela min uppväxt var jag Malin med snabbtalet. Idag är jag bara Malin. Jag har ett talfel, en diagnos som heter ”skenande tal”. Ibland märks det väldigt tydligt, ibland inte alls. Men jag är fortfarande Malin. 
 
Jag heter Malin Moll, är 42 år och bor i Norrköping. Det här är min berättelse om mitt liv som snabbpratare och om skenande tal.

Att snabbpratare inte alltid är medvetna om att de pratar fort instämmer jag i. Jag är en av dem. Jag minns inte exakt när jag blev medveten, någon gång i mellanstadiet var det nog då jag började gå hos talfröken. Hemma tjatade mamma på mig att jag skulle prata långsammare och tydligare. Hon blev irriterad för att hon inte hörde och jag blev ledsen. Vi gick ut på promenader och tog ett steg för varje ord och övade NU-TAR-VI-ETT-STEG-FÖR-VARJE-ORD. Så höll vi på men utan någon direkt framgång. Jag tyckte det var urlöjligt och förstod inte poängen. Jag pratade väl inte fort, det var ju alla runt omkring mig som var tröga och inte hörde vad jag sa! Det var så klart ett försvar från min sida för jag förstod ju att allt inte stod rätt till.

Är det något fel på mig?
Under ungdomsåren mådde jag väldigt dåligt över talet och hade mindervärdighetskomplex. Det måste vara något fel på mig, men vad? Är jag ensam om det här? Många tankar snurrade i mitt huvud. Alla tycktes tro att jag pratade fort med flit, att jag var nervös eller stressad. Malin Moll

Jag ville ju inget hellre än att prata så att de hörde vad jag sa. Det kändes som om allt kretsade kring mitt tal och istället för att se mig – Malin! Lärare och andra vuxna berättade för mig hur jag skulle prata tydligare, saktare, att de inte hörde vad jag sa och hur jobbigt det var för dem. De var tvungna att koncentrera sig. Kompisar var det svårt att få, men jag hade en som jag hängde med i ur och skur. Hon såg mig!

Va?!
Lärarna i skolan skämtade med mig och sa att jag skulle passa som sportreporter för jag pratade lika fort. Jag ogillade det och tänkte för mig själv, nej det skulle jag inte, för man hör vad de säger! Det är skillnad på fort och fort. Jag blev ofta ledsen när någon påtalade mitt snabbtal så som ”Vet du om att du pratar väldigt fort?”, ”Så fort du pratar”, ”JAG HÖR INTE VAD DU SÄGER”, eller pratade överdrivet långsamt till mig. Jag kände mig bara generad. Ofta gick jag i försvar för att jag inte orkade med alla tillrättavisningar och välmeningar. Jag fick höra ordet ”va” otaliga gånger varje dag, medan den som sa det kanske bara sa det en eller två gånger. Jag minns att jag räknade antalet ”va” per dag och jämförde med nästa dag och nästa i hopp om att det skulle bli färre med tiden och helt försvinna. Det mesta var nog 40 på en dag.

Teckna istället för ett tala
Jag började skriva för att få ur mig allt jag bar på; alla känslor och tankar, allt jag inte kunde säga till kompisar, lärare och familjen men så gärna ville. Jag sökte mig, eller snarare flydde in i dövvärlden och lärde mig teckenspråk för att slippa prata mer än nödvändigt och för att inte behöva höra alla säga ”va”. Jag umgicks med döva, skaffade mig snabbt nya vänner och trivdes jättebra i deras umgänge. Efter några år sökte jag till den 2-åriga teckenspråkslinjen i Umeå. Det gick jättebra. Men när jag sedan skulle söka tolklinjen fallerade allt. Jag pratade ju för fort! ”Du är välkommen tillbaka och söka när du pratar sakta”, sa en lärare. Det sved kan jag lova, men så sant.

Hur utmärker sig skenande tal?
Det blir oftast bättre om någon säger ”vad sa du?” (vänligt). Då blir jag tvungen att ta om det igen och då tänker jag mig för, artikulerar och saktar ner. Förr fick jag ta om det två, tre gånger. Pinsamt… Då fanns det perioder när jag hellre var tyst för det var så jobbigt. Så är det inte idag. När jag tänker så kan jag kontrollera tempot. Det är när det ska ut i ord som det kan gå undan. Allt ska ut på samma gång. Om första bokstaven i ordet är svår att säga eller om andra delen av ordet är svårt så kan hela ordet bli forcerat. Samma sak gäller siffror, speciellt hundratal. Jag bävar för varje år när ridskolan jag jobbar på höjer ridavgiften. Kan jag säga det nya beloppet  utan att behöva anstränga mig i år?

Tänka innan man talar
Jag blev en hejare på att hitta synonymer till ord som jag hade svårt att säga långsamt i meningar eller som drogs ihop till en smet. Många ord kunde jag säga var för sig och höra dem inom mig hur de skulle låta. Men det gick banne mig inte säga dem så folk hörde i en mening! Exempel på svåra ord kunde vara: mamma, medicin, bibliotek, annorlunda, prata, promenad, 230, 390.  Det tog enormt mycket energi av mig. Att hela tiden behöva hitta andra ord samtidigt som jag skulle bilda en mening i normaltempo. Resultatet blev att jag pratade ganska entonigt och kom inte alltid ihåg vad jag nyss sagt för det var så mycket att tänka på. Att lyssna på andra kunde också vara lite jobbigt, för jag hade ju fullt upp med att tänka på vad jag skulle säga.

Att spela in sig själv
När jag gick hos logoped och övade att prata långsamt och artikulera, kändes det som ultrarapid! Det var jättekonstigt och onaturligt, fast då lät det bra i andras öron. Först när jag hörde mig själv på kassettband förstod jag hur verkligt fort och sluddrigt jag pratade! Jag pauserade på helt fel ställen – mitt i en mening, pratade hackigt, hade inte gärna ögonkontakt så jag missade mottagarens signaler och avbröt gärna, jag valde de ord jag visste jag kunde säga sakta men som egentligen inte var de uttryck jag ville använda o.s.v. Detta upptäckte logopeden och jag fick bl.a. börja träna på de ord som var svåra. Attans…

Lika osäkert som stamning
Det spontana talet var och är fortfarande det som är det svåra. Jag vet inte vad som ska komma. Jag är oerhört snabbtänkt. Vet inte om det hör ihop med Skenande tal?! Hur som helst så måste jag tänka innan och under tiden jag pratar, sortera tankarna innan jag bildar meningar så inte allt kommer ut samtidigt. Även tänka på lagom tempo, artikulera, betoning och så ska det levereras! Jag ska gärna minnas vad jag säger också. Idag hör jag mig själv när det går för fort eller när jag sluddrar eller hakar upp mig. Det gjorde jag inte förr. Det är en oerhörd hjälp.
 
Sänka taltempot
En logoped visade mig en gång en manick som skulle pipa varje gång jag pratade för fort.  Den gick att ställa in på antal ord per minut och intervall. Testade jag den? Näää du! Jag skulle nog hållit tyst hela tiden i ren förskräckelse. Tänk om den pep bland folk, så pinsamt eller varje gång jag sa något? Jag förstod tanken med den, men vill man sänka någons självförtroende så var detta ett bra sätt. Idag pratar jag betydligt långsammare och oftast i normaltempo. Fast jag måste fortfarande tänka annars går det fort och orden dras ihop. Är jag trött, ledsen eller stressad så är risken att det går för fort.

Det här låter kanske märkligt, men jag tycker det är roligt att prata. Att kunna göra mig förstådd efter alla kämpiga år. Jag har så mycket att ta igen och testa på i språket. Det känns helt fantastiskt! Jag har t.o.m. vågat mig på en spanskakurs och vågar prata när jag är ute och reser.

Att få diagnos
2016 kom jag i kontakt med logopeden Cecilia Lundström, som jag senare besökte i Helsingborg för en utredning. Cecilia kunde sätta ett ord, en diagnos på mig. Det var en lättnad samtidigt som det var en besvikelse. Jag kommer alltid ha mitt talfel. Det kommer aldrig att försvinna helt. Jag åkte hem och tog med mig diagnosen skenande tal och orden ”kommunikation måste få ta tid”.

Ingen vet riktigt vad Skenande tal beror på mer än att det är något i hjärnan. Hjärnan sänder ut signaler för fort. Jag skulle mer än gärna ställa upp i forskning för att få svar och kunna hjälpa andra.
Besök gärna facebooksidan ”Att leva med Skenande tal”

Kommunikation måste få ta tid!

Av: Malin Moll