Min berättelse om min stamning
Jag heter Jessica och är 34 år. Har stammat sedan jag var 4 år. Sen dess har stamningen gått upp och ner.
Under min uppväxt skulle jag tala långsamt och inte för fort enligt mina föräldrar, farmor och farfar. De var väldigt jobbigt att höra. De kunde ibland pusta för att de tyckte att det tog lång tid för mig att få fram det jag skulle säga eller om de tyckte att det var jobbigt att lyssna på mig. Gick hos logoped när jag var 5 år tills jag var 11 år.
Hur det var i skolan att stamma för mig? Det var jobbigt och tufft. Jag blev retad av mina skolkamrater för att jag inte kunde läsa eller prata som de på lågstadiet. Läste aldrig högt i skolan med flit eller räckte inte upp handen för att svara på de frågor som jag visste svaret på, för att jag var rädd att stamma eller haka upp mig. På mellanstadiet och uppåt så var stamningen aldrig något problem för mig. De flesta visste ju om mitt dolda handikapp, att jag stammade och kunde stamma om vi skulle prata.
Jag har väl aldrig träffat någon innan som stammade. Jag träffade en person som stammade på min svärmors 50 årsdag och det var hennes svåger. De var lite skönt att träffa någon som stammade som en själv. Men har inte träffat så många förrän nu i våras (2018, red anm) på IST i Åsa på (intentiv, red anm) stamningsterapin. Och där kunde jag vara mig själv helt ut och jag mår bäst av att stamma än att dölja min stamning har jag insett nu på ett litet tag.
Tänker mer såhär: stammar jag eller hakar jag upp mig så låt det hända bara, byt inte ut några ord, låt mig få prata bara. Jag har känt skam och gör det än för min stamning. Men försöker att få den accepterad av mig själv och bygga upp min självkänsla och låt ingen se ner på mig. Eller ta ingen skit av andra människor, här är jag Jessica som stammar. Jobbar på detta fortfarande och det lär ta lång tid att acceptera mig själv. Går hos en logoped nu i vuxen ålder igen. Tog tag i detta i förra året och började där i november och går där regelbundet än. Då kommer jag att fortsätta med och få mer hjälp och stöttning av någon som kan hjälpa mig.
Hur min stamning har påverkat mitt yrkesliv? Det har det väl i och för sig gjort. Jag jobbar som undersköterska på ett demensboende och där är jag ju tvungen att prata med de gamla och med mina kollegor. Får upprepa samma saker hela tiden till mina äldre. Jag trivs att jobba med äldre och med mina kollegor. De äldre kan ju inte alltid vänta på ett svar utan vill ha det snabbt, men de går inte för mig alltid att få fram den meningen eller svaret med en gång. Då får de vänta på svar ibland. Det som är jobbigt är att svara på jobbet om de ringer och säga hela avdelningens namn och mitt namn. Ibland går det inte alls och säga allt då säger jag bara mitt namn.
Det som kan vara jobbigt är att presentera sig med sitt namn och om det inte går så säger dumma människor ”vet du inte vad du heter eller”? Jo det vet jag, svarar jag, men jag stammar. När jag skall ringa något samtal så säger jag ibland att jag stammar och sedan mitt namn och mitt ärende.
Mina tips till att möta någon som stammar:
- Låt det ta tid och vänta ut personen som stammar.
- Ha ögonkontakt
- Fyll inte i ord eller meningar (det kan bli fel om vi inte skall säga det)
- Tyck inte synd om den som stammar
- Stressa inte personen som stammar
Stamningsförbundet 